Snart så ska jag

Jag tänkte när jag startade den här bloggen för ungefär hundra år sedan att den skulle vara ett redskap i mitt arbete med mig själv. En plats där jag kunde ventilera mina tankar. Jag kände att jag behövde förändring. Jag ville hitta en balans i mitt liv där jag kunde vara Malin. Bara Malin. Nya Malin.

Så blev det. Nog har jag förändrats, annat vore väl konstigt. Men är jag där jag vill vara?




För ett år sedan ungefär så kom jag till en punkt i mitt liv där min kropp och min knopp sa stopp. Jag kunde inte fortsätta som jag gjort, att slå knut på mig själv för att vara mig själv och alla andra till lags. Att prestera varje sekund. Många jobbiga saker hade hänt mig och de människor i min närhet som jag älskar. Det slutade med att jag la av. Jag orkade inte känna längre. Varken positiva känslor eller negetiva. Jag hamnade i ett vakum. Jag kände mig tom. Som luft inuti. Jag kände på mig att snart skulle inte kroppen och knoppen som fick detta tomma paket med luft att ändå kliva upp ur sängen, plugga, gå till skolan óch upprätthålla vardagen, snart skulle det inte gå länge till. Så jag tog mod till mig, gick till läkaren, fick remiss till att träffa en kurator. Något som skulle ta några månader. Tiden gick och Jag blev mer och mer ihålig. Tillslut kände jag ingenting alls. Ingen glädje. Jag kände inte ens någon kärlek längre, jag var helt känslobedövad. Till slut kom jag till den punkt då allt slog av. Jag kom inte upp ur sängen. Hela kroppen la av. Jag började gråta, det hade jag inte kunnat göra på länge. Men nu kunde jag inte sluta.
      Jag blev sjukskriven, depression, utmattning. Veckorna efter detta är ett stort tomrum för mig. Inget jag orkar eller vill minnas. Jag lyckades trots allt ta mig genom skolan fram till sommaren, men jag var inte där i huvudet, inte heller i hjärtat. Jag var ett vandrande skal, som gjorde det som behövdes, och sedan gick hem och grät resten av kvällen av ren utmattning. Det låter galet, jag vet. Men jag känner att jag behöver dela med mig av det som hänt, för min skull. Kanske kan någon känna igen sig. Jag hoppas inte det, för ångest och depression är något som jag önskar att inte någon människa skulle behöva leva med.
      Jag såg det hela som ett stort nederlag. Ett misslyckande. Malin som klarar allt, som är då duktig och stark, hon klarar helt plötsligt ingenting. Vissa dagar, innan jag drog på mig min "ute-mask" och gick till skolan, kunde jag börja gråta för att jag efter tiotals minuter förtfarande inte klarade av att välja ut och ta på mig ett par strumpor. Jag vågade knappt berätta för någon att jag mådde dåligt, jag skämdes så otroligt mycket. Min läkare förklarade för mig att nästan alla människor genomgick en period av depression under livet, att det inte var något fel på mig för att jag mådde som jag mådde, men jag ville inte tro honom.
      Jag var så rädd att jag aldrig mer skulle kunna känna kärlek. Kunna känna glädje. Kunna skratta.


Jag mår nu bättre. Inte bra. Inte än. Men jag har tagit mig ovanför vattenytan och kämpar för att stanna där. Att befinna sig i vatten är en bra jämförelse faktiskt. Jag blev knuffad i vattnet, jag kunde inte bottna, inte heller simma, utan jag sjönk mot botten. Tillslut fick jag tag i något som gjorde att jag lyckades hålla mig över ytan, men för att kunna ta mig upp på land igen, blir jag nu tvungen att lära mig simma. Iblan blir man panikslagen, man blir rädd och glömmer hur man gör, och du sjunker man igen. Men man hittar rytmen och fortsätter att simma.


Många tror nog att det har gått över, att man mår bra på en gång, som en influensa. Men för att jag ska bli bra måste jag jobba med mig själv. Jag bjuder med er på resan, om ni vill, om jag vågar.

Det är dit jag vill, till friden. Att få frid i hjärtat och hjärnan. Att få känna mig tillfreds med den jag är och komma på vem jag vill vara. Vem jag vill vara för er, men mest av allt vem jag vill vara för mig.

Jag har varit allt för mycket för andra, för er, mer än vad jag klarar av.

Just nu jobbar jag mot att känna mig nöjd med det jag gör och den jag är.


Jag måste lära mig att prioritera för att orka. Det är inte lätt, inte alls lätt.

Idag har varit en sån dag. Har haft hjärtat och nerverna utanpå kroppen. Pendlat från fullkomlig lycka och värme till att tårarna sprutat ur ögonen som om jag hade två fontäner i ansiktet. Men det låter värre än vad det är. Jag har såna dagar ibland, jag behöver gråta ibland. Det är för mig som att andas, om jag inte gråter så kvävs jag.

Nu känner jag bara lycka och värme. Imorgon ska jag kidnappa Maxen, vi ska åka buss till Köping, det är spännande med bussar, sen ska vi låna bil av mormor och Roffe, åka vidare till Kolbäck för lite lunch, en massa bus, hundgos och titta på traktorn. Det kommer bli en supermysig dag. Precis en sån dag man behöver efter en gråt-dag.

En av de vackraste platser på jorden om våren.

Igår vaknade jag med jätteont i magen. Smärtorna kom och gick och jag förstod var det var. Senast jag fick såhär så blev det läkaren, aktuen och diagnosen magsår. Min bror skulle komma på lunch, snälla Elin gick och köpte lite magmedicin. Min snälla bror följde med mig till läkaren. Efter en massa prover så kunde vi vara säkra på att det var magsår igen. Ny omgång medicin. Order om att lugna ner mig, sluta oroa mig och sluta stressa.

Jag låg och funderade igår när jag skulle sova. Jag fick så dåligt samvete när jag tänkte på hur jar har prioriterat på senaste tiden. Jag har satt mig själv längst ner på listan och den som betyder allra mest för mig har hamnat långt där nere med. Jag skäms för att ha tänkt tanken att jag inte har någon enegrgi över för att göra något roligt med M, jag har tänkt att sen, när allt lugnar ner sig för alla runt omkring oss då kommer jag få lite mer energi över. Men vad jag inte fattat är att det är det som är viktigt för mig, jag och M ska komma först på listan, sen om det finns energi över, då kan man lägga den på andra.

Jag har verkligen fått mig en tankeställare.

..och allting som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort.

Ja, det har det varit i dag. Men man kan inte vara glad alltid och man får vara lite nere ibland. Mitt motto är hellre jävligt ledsen en dag och glad resten än att liksom sprida ut det. Så i dag har jag haft min ledsna dag. Jag känner mig så stressad. Allt gick fel på eftermiddagen. Jag tappade två kilo morötter på foten, alla landade med spetsen neråt, det gjorde ondare än man kan tro. Mina skönaste leggings gick det hål på i dag, jag glömde köpa bommullspads på ICA och en massa andra småsaker som liksom fick bägaren att rinna över.

Sen är jag så dum ibland, ja det är jag. När jag känner mig ledsen, då vet jag att jag alltid känner mig lite bättre när jag får prata av mig lite. Men jag känner liksom att jag inte vill störa eller vara i vägen. Men å andra sidan skulle jag bli skit sur om någon av mina vänner inte kom till mig om de behövde en kram och någon att prata med. Men är bra fånig ibland?

Men jag skärpte till mig och gosigaste, underbaraste L fick mig på bättre humör genom att låta mig gråta ut och kramas. Du är guld värld ska du veta! Så efter att jag fått släppa på trycket lite, lite IDOL och en varm dusch känner jag mig lite lugnare. Jag vet att det kommer bli en bra dag i morgon.
...och som L sa, man måste få vara lite ledsen ibland.

Men jag kanske önskar att du kunde kämpa lite mer ibland för vår vänskap. När orden liksom missbrukas och används som substitut för det man borde göra, då är handling det enda som finns kvar. Så handla nu om du är rädd om det du har