Snart så ska jag

Man behöver inte vara lika för att fatta tycke för varandra.


Har av olika skäl börjar fundera kring det här med vänskap. Hur kan något så vacker och okomplicerat som att två människor finner något i varandra som gör att de delar med sig lite av sig själva, bli så komplicerat. För det är komplicerat, kanske ska det vara så. De goda sakerna i livet är ju liksom värda att kämpa lite för.

Värre blir det den dagen en av dessa människor slutar att kämpa. Värre för den andra som står kvar med en bit av den andra i sitt hjärta. För den andra kanske den biten har krympt under lång tid och liksom naturligt blivit mindre, kanske har någon annan tagit den platsen. Men för den som får sin bit bortryckt, känns tomrummet väldigt tomt.

Som jag ser det finns det många olika slags vänskap. Kanske lika många som det finns vänner. Men det finns några/någon som har en enormt stor plats i en liv, i ens hjärta. Några man inte kan tänka sig att leva utan, som liksom gör en hel. De personerna kan vara väldigt olika varandra, men på något sätt så har de fångat den där biten av hjärtat och hållt den kvar. 

men jag orkar inte med en massa sådant just nu. Det känns falskt och bara onödigt. Känner mig besviken och lite sviken. Man kan inte ringa en gång i månaden och aldrig ha tid att ses och kalla sig en bra vän.

Eller överreagerar jag bara?

Förlåt, men jag måste kräkas lite, har ett extremt sötsug och känner mig överlag helt slut.

Varför försöker man vända ut och in på sig själv för att behaga alla andra när man inte får ett skit tillbaka? Är det så svårt att höra av sig ibland? ett litet samtal någon gång då och då? Just idag känns det som om jag flyttat till andra sidan jorden, varför är det så jobbigt att komma och hälsa på mig ibland? Bor liksom inte på nordpolen, ändå är det alltid jag som måste åka överallt. Börjar bli trött på det. Sen har jag en blåsa på lilltån med, inget är bra idag. Jo det är det, men det som ni läser nu är ett koncentrat av frustration som måste få komma ut.

Jag har kommit fram till att jag inte är speciellt bra på att vara ledig. Längtar till jag börjar jobba, så man har lite mer att pussla med för att hinna en massa. Ett helt tomt pussel är svårt att se slutet på liksom, då sitter man bara och stirrar.

Ta detta inlägg med en nypa salt är ni snälla, är inte så illa som det låter.

Här i Sverige är vi, enligt min erfarenhet, överlag beroende av att bli oberoende. Vi strävar alla efter "att bli vuxna", att kunna försörja sig själv, att bli oberoende av våra föräldrar, kunna stå på egna ben. Detta är ofta även målet för den uppfostran vi får. Att vi en dag ska flyga ur boet på egna vingar.

Detta låter ju idealiskt, vackert och eftersträvansvärt.

Men, för att riskera att låta som en let's dance jury, innebär inte detta att vi kommer längre och längre ifrån våra rötter?

När vi väl står där, utflugna och på egna ben. Vem har vi då där att luta oss emot när vi möter motgång? Vem har vi där att dela vår glädje med? Är det något att sträva efter, att komma så långt ifrån sina rötter som bara möjligt? Hur många idag vet var mormor eller farfar växte upp? Hur många tar tillvara på sina äldre släktingars livskunskaper och erfarenheter? Vi sätter hellre våra gammla, släktingar, vårat eget kött och blod, på hem än att ge tillbaka lite av det de gett oss. Jag menar inte att alla har den möjligheten. Men att se till att ingen behöver sitta ensam på ålderns höst, den skyldigheten har vi som finns till på grund av dessa människor.

Att vara "beroende" av sina föräldrar, mor- eller farföräldrar, det är inte ett tecken på omognad. Det är ett tecken på att man är rädd om sina rötter, att man inte kastar bort det fina som finns att hämta.

Jag vill med detta slå ett slag för familjen, det är dem som du har att tacka för livet.

Utan rötter, inga vackra blommor.

Jag skev nyss en statusrad på Facebook:
har kli i ögonen. Svid i halsen. Bank i huvudet. Värk i öronen. Smutsiga golv. Skräp överallt. Ingen ork till någonting. Så, nu vet ni vad jag har.

Aj, Malin, aj. Ibland måsta man gnälla lite, för att på något sätt förklara hur synd det är om en? Eller vad är det man vill med allt detta gnäll? Jag får ont i magen när jag tänker efter på hur mycket man (jag?) fokuserar på det man har, som är jobbigt. Ja, ni förstår.

Men för att ta Facebook som ett exempel här för att få perspektiv på saker och ting. Bara att titta igenom sina "nyheter" där, du ska vi nog ha i åtanke att det mörkaste, det jobbigaste inte är något man får ta del av i detta forum. Där har vi någon som nyligen förlorat någon nära. Några som inte mår bra fysiskt. Några som inte mår bra psykiskt. Någon som sörjer en saknad vän. Någon som är ensam. Någon som har en anhörig som är svårt sjuk. Någon som är osäker och vilsen. Någon som är trött. Någon som blivit sviken. 

När jag läser detta känner jag med dessa vänner. Så mycket att det gör ont i mig. Det gör ont att se hur ont det kan göra. Då känns mitt ont lite små fånigt. Jag vet själv hur ont det kan göra. Det får mig att se saker i ett nytt perspektiv. Detta är inte något moraliskt inlägg om hur man inte ska gnälla för det finns de som har det sämre än en själv, tvärtom på ett sätt.

Iställer för att fokusera på allt jobbigt och smärtsamt vi har, borde vi lägga fokus på det vi har som gör oss lyckliga. Det som får oss att klara av alla mörka, hemska, jobbiga stunder. Vi borde vara glada och tacksamma för de vi har omkring oss, vi har de bara på lån.

Så om jag får sudda ut och börja om:
har underbar familj som älskar mig. Underbara vänner som alltid ställer upp. En sambo som jag delar allt med, mitt liv, mitt hjärta, min själ. Ett hem där jag är trygg. Mat och rent vatten. Har allt jag behöver för att hålla mig hel och ren. Har mediciner mot mttt kli i ögonen. Har kärlek att ge.

Det som känns bra är att denna sista "lista" skulle jag kunna skriva på länge, den skulle kunna bli nästan hur lång som helst. Det känns bra. För vi har så mycket att vara tacksamma för, det är så mycket vi har, som vi borde uppmärksamma.

En känsla av saknad. Av det som varit, de älskade människor som varit mina älskade människor en gång. Av det som skulle komma att bli. Rädsla inför det som kommer. Men ändå en känsla av att allting kommer att bli bra. Bra är ju vad man gör av det, vad man förväntar sig. Allt blir bra tillslut. Nästan.

Men jag undrar, kommer jag någonsin bli av med denna rastlöshet?



Jag tänker mycket på dig nu Johanna. Jag saknar dig. Jag sörjer att vi andra får leva och växa upp, medan du alltid kommer vara den sextonåriga flickan. Flicka, trots att vi trodde vi var vuxna redan då. Jag saknar dig.

Att två små människor kan göra en så varm i hjärtat! Har saknat er! Både mamma och er. Tänk va energin smittar av sig och man är mycket starkare än innan. Miio gav mig ett jätte fint pärlplattehjärta. Blev så glad.


"Det är ett hjärta", förklarade hon. "Det finns härinne" och pekar på sig själv. "Det bankar hela tiden".



Jag kan lova att de hjärtan som finns hos er, de är av renaste guld.

gå med huvudet högt igenom det här och komma ut på andra sidan som en starkare människa.

Jag är verkligen stolt över att få vara just din vän.

Min lilla söta hårboll. Mitt hjärta! Stig har funnits i våra liv i snart fyra år nu. Han är våran lilla bebis. Våran ögonsten. Han är rolig, gosig som få, sen är han smart med. Jävligt smart. Han har sedan han var liten varit proffs på att smöra sig in hos folk. Han började sitt liv som innekatt, men trivdes inte med det, han satt bara i fönstret och skrek på alla småfåglar och annat kul som var ute. Tillslut gav vi med oss och släppte ut honom, vilken lycka! Nu var han tillfreds. Han kom ju hem varje kväll och så, ingen fara med det. Han hade massa kattkompisar ute och busade runt hela dagarna. Sen kom dagen då vi flyttade. Bara några kvarter bort, Stig sprang hem några gånger till gammla lägenheten, men tillslut kom han på vart vi bodde, stackarn.

Sen flyttade Elin och Magnus närmare oss och på bottenvåningen. Då kom han på den briljanta ideén att han kunde ju gå dit när vi inte var hemma. Så han satte sig där och skrek och skrek och skrek. När det inte gav något resultat så gav han upp. En sommar när vi var iväg på semester så hade vi självklart skaffat kattvakt, men då stack Stig. Det gick en månad utan en skymt av honom. Jag var så ledsen. Lappar på ICA, långa promenader, ingen Stig. Sen en dag, då ringer våran gammla granne och säger att han hittat honom, full i fästingar och mager. Jag har inte varit så glad någon gång. Massa pussande och kramande! Nu i sommras när vi varpå semester så försvann han igen. Han var bort ungefär en månad och jag började med mina lappar och mitt runtfrågande och promenadletande.

Av en slump så nämnde min arbetskamrat för en vikarie att min katt var borta, vikarien arbetade även på ett ålderdomshem i närheten. Men, hur ser han ut frågade hon? Sen ringde hon, det visade sig att Stig hade flyttat in där. Tokiga katt! De hade haft en råttinvation under sommaren, smart Stig! Massa mat och personal och boende hade släpt in honom på nätterna, han hade naturligtvis tappat halsbandet med mitt mobilnummer. Så vi hämtade hem honom, han kom springande när han hörde oss och jag fick krama honom hela vägen hem.

Sedan har detta blivit en ständig kamp. Stig han är en bra skådespelare. Om jag släpper in honom och ger honom blötkattmat som han får ungefär två gånger om dagen, mellan äter han torrisar. Sen kan han gå ut igen en fem minuter, sen släpper Magnus in honom och han skriker som han aldrig sett mat förut och vill ha mer. När han upptäcker att det inte funkar så går han och äter torrisarna. Så han är smart.

När vi inte är hemma och han vill in, då springer han till ålderdomshemmet och skriker till någon släpper in honom, där får han värme, mat och uppmärksamhet hela tiden. Vilket är bra för honom, men inte konstigt att han inte kommer hem sen, vi har varit och sagt till flera gånger att ring oss när han kommer istället, men inget händer. Jag har så ont i magen varje gång för att just den här gången är han inte där, han är påkörd. Fy, hemska tanke! Nu var vi och hämtade honom igår igen, han var där, skönt och har gett numret till ännu flera i personalen. Hoppas det hjälper, vill att min Stig ska ha det bra, men hemma hos oss, med oss. Han är ju våran ögonsten.