Snart så ska jag

Man behöver inte vara lika för att fatta tycke för varandra.


Har av olika skäl börjar fundera kring det här med vänskap. Hur kan något så vacker och okomplicerat som att två människor finner något i varandra som gör att de delar med sig lite av sig själva, bli så komplicerat. För det är komplicerat, kanske ska det vara så. De goda sakerna i livet är ju liksom värda att kämpa lite för.

Värre blir det den dagen en av dessa människor slutar att kämpa. Värre för den andra som står kvar med en bit av den andra i sitt hjärta. För den andra kanske den biten har krympt under lång tid och liksom naturligt blivit mindre, kanske har någon annan tagit den platsen. Men för den som får sin bit bortryckt, känns tomrummet väldigt tomt.

Som jag ser det finns det många olika slags vänskap. Kanske lika många som det finns vänner. Men det finns några/någon som har en enormt stor plats i en liv, i ens hjärta. Några man inte kan tänka sig att leva utan, som liksom gör en hel. De personerna kan vara väldigt olika varandra, men på något sätt så har de fångat den där biten av hjärtat och hållt den kvar.