DEN OBEROENDE SVENSKEN
Här i Sverige är vi, enligt min erfarenhet, överlag beroende av att bli oberoende. Vi strävar alla efter "att bli vuxna", att kunna försörja sig själv, att bli oberoende av våra föräldrar, kunna stå på egna ben. Detta är ofta även målet för den uppfostran vi får. Att vi en dag ska flyga ur boet på egna vingar.
Detta låter ju idealiskt, vackert och eftersträvansvärt.
Men, för att riskera att låta som en let's dance jury, innebär inte detta att vi kommer längre och längre ifrån våra rötter?
När vi väl står där, utflugna och på egna ben. Vem har vi då där att luta oss emot när vi möter motgång? Vem har vi där att dela vår glädje med? Är det något att sträva efter, att komma så långt ifrån sina rötter som bara möjligt? Hur många idag vet var mormor eller farfar växte upp? Hur många tar tillvara på sina äldre släktingars livskunskaper och erfarenheter? Vi sätter hellre våra gammla, släktingar, vårat eget kött och blod, på hem än att ge tillbaka lite av det de gett oss. Jag menar inte att alla har den möjligheten. Men att se till att ingen behöver sitta ensam på ålderns höst, den skyldigheten har vi som finns till på grund av dessa människor.
Att vara "beroende" av sina föräldrar, mor- eller farföräldrar, det är inte ett tecken på omognad. Det är ett tecken på att man är rädd om sina rötter, att man inte kastar bort det fina som finns att hämta.
Jag vill med detta slå ett slag för familjen, det är dem som du har att tacka för livet.
Utan rötter, inga vackra blommor.
