MITT HJÄRTA ÄR ETT TRASSLIGT NYSTAN AV KÄRLEK
Funderade lite på vänskap, relationer och känslor i allmänhet.
När man möter en människa påbörjas något i en, i alla fall i mig. Är det en människa man möter som man känner att man tycker om, så börjar det hända något innuti. I hjärtat. Ju mer man lär känna personen ju mer händer.
Jag kan beskriva min känsla som ett band som växer ut ur hjärtat. Ett vänskapsband, ett kärleksband, ett oförklarligt band som är svårt att sätta ord på. När bandet utvecklas och frodas snirklar det in i alla andra band, vissa mer än andra. Vissa snirklar sig så pass mycket att man tillslut inte vet var det börjar eller slutar, det är liksom fast där för alltid. Vissa band har alltid funnits där i hjärtat, det är de som format en till den personen man är. Det finns de band som är så fulla av kärlek att de värker i dem ibland. Om jag känner efter så kan jag känna det. Om jag tänker på någon som jag älskar. Kan du?
Har bandet väl börjat växa, finns det alltid kvar. Även om jag själv eller den andre klipper av bandet, nöter sönder det eller glömmer bort att ge det näring så finns det en ände kvar. Vissa ändar lämnar en känsla av förlust och saknad, medan andra lämnar en känsla av avslut och frid efter sig. När någon rycks ifrån en så slits bandet av, så hårt och smärtsamt att det blöder och svider. Ibland så mycket att det är svårt att andas. Det gäller då att få det att läka lite, att få till något slags avslut som går att leva med.
Jag kan ofta ha känslan av att jag har ett påbörjat band som aldrig fått tillräckligt med tid på sig att frodas. Hur många underbara vänskapsband går man miste om varje dag? Vore det inte bättre om vi alla bara gav varandra möjligheten att få frodas i varandras hjärtan?
Den dagen jag lämnar denna jord, önskar jag att mitt hjärta är ett stort trassligt nystan av kärlek!
När man möter en människa påbörjas något i en, i alla fall i mig. Är det en människa man möter som man känner att man tycker om, så börjar det hända något innuti. I hjärtat. Ju mer man lär känna personen ju mer händer.
Jag kan beskriva min känsla som ett band som växer ut ur hjärtat. Ett vänskapsband, ett kärleksband, ett oförklarligt band som är svårt att sätta ord på. När bandet utvecklas och frodas snirklar det in i alla andra band, vissa mer än andra. Vissa snirklar sig så pass mycket att man tillslut inte vet var det börjar eller slutar, det är liksom fast där för alltid. Vissa band har alltid funnits där i hjärtat, det är de som format en till den personen man är. Det finns de band som är så fulla av kärlek att de värker i dem ibland. Om jag känner efter så kan jag känna det. Om jag tänker på någon som jag älskar. Kan du?
Har bandet väl börjat växa, finns det alltid kvar. Även om jag själv eller den andre klipper av bandet, nöter sönder det eller glömmer bort att ge det näring så finns det en ände kvar. Vissa ändar lämnar en känsla av förlust och saknad, medan andra lämnar en känsla av avslut och frid efter sig. När någon rycks ifrån en så slits bandet av, så hårt och smärtsamt att det blöder och svider. Ibland så mycket att det är svårt att andas. Det gäller då att få det att läka lite, att få till något slags avslut som går att leva med.
Jag kan ofta ha känslan av att jag har ett påbörjat band som aldrig fått tillräckligt med tid på sig att frodas. Hur många underbara vänskapsband går man miste om varje dag? Vore det inte bättre om vi alla bara gav varandra möjligheten att få frodas i varandras hjärtan?
Den dagen jag lämnar denna jord, önskar jag att mitt hjärta är ett stort trassligt nystan av kärlek!
Kommentarer
Trackback
