Snart så ska jag

Just så känns det nu. Snurrigt. Ni som känner mig vet att jag inte alls gillar det här med att sitta stilla och ta det lugnt. Det är liksom inte jag. Det jag hört från mina vänner och nära nu efter magen sa ifrån är att "du måste lugna ner dig", stress och planering " det är ju du i ett nötskal", att stressa är liksom något som jag är och gör.

Och så är det, det är sanningen. Den jag är. Vem är jag om inte den som säger "vila det kan man göra när man dör", den som vill få ut allt ur varje minut, får myror i brallan av att ha tråkigt och planerar in allt, till och med när jag ska göra ingenting. Den som älskar att göra det där "lilla extra" för andra, som lever och andas på uppskattingen från andra. Även den som många väljer att komma till när de har problem, den som inte kan sluta tänka på allt och försöka lösa andras problem, världsproblemen, allt. Jag älskar att mina vänner litar på mig och har förtroende för mig!


Kan ni säga mig, vem är jag utan allt det här? Jag får panik när jag tänker på det, för jag kommer inte på någonting?