NYA MALIN?
Jag tänkte när jag startade den här bloggen för ungefär hundra år sedan att den skulle vara ett redskap i mitt arbete med mig själv. En plats där jag kunde ventilera mina tankar. Jag kände att jag behövde förändring. Jag ville hitta en balans i mitt liv där jag kunde vara Malin. Bara Malin. Nya Malin.
Så blev det. Nog har jag förändrats, annat vore väl konstigt. Men är jag där jag vill vara?
För ett år sedan ungefär så kom jag till en punkt i mitt liv där min kropp och min knopp sa stopp. Jag kunde inte fortsätta som jag gjort, att slå knut på mig själv för att vara mig själv och alla andra till lags. Att prestera varje sekund. Många jobbiga saker hade hänt mig och de människor i min närhet som jag älskar. Det slutade med att jag la av. Jag orkade inte känna längre. Varken positiva känslor eller negetiva. Jag hamnade i ett vakum. Jag kände mig tom. Som luft inuti. Jag kände på mig att snart skulle inte kroppen och knoppen som fick detta tomma paket med luft att ändå kliva upp ur sängen, plugga, gå till skolan óch upprätthålla vardagen, snart skulle det inte gå länge till. Så jag tog mod till mig, gick till läkaren, fick remiss till att träffa en kurator. Något som skulle ta några månader. Tiden gick och Jag blev mer och mer ihålig. Tillslut kände jag ingenting alls. Ingen glädje. Jag kände inte ens någon kärlek längre, jag var helt känslobedövad. Till slut kom jag till den punkt då allt slog av. Jag kom inte upp ur sängen. Hela kroppen la av. Jag började gråta, det hade jag inte kunnat göra på länge. Men nu kunde jag inte sluta.
Jag blev sjukskriven, depression, utmattning. Veckorna efter detta är ett stort tomrum för mig. Inget jag orkar eller vill minnas. Jag lyckades trots allt ta mig genom skolan fram till sommaren, men jag var inte där i huvudet, inte heller i hjärtat. Jag var ett vandrande skal, som gjorde det som behövdes, och sedan gick hem och grät resten av kvällen av ren utmattning. Det låter galet, jag vet. Men jag känner att jag behöver dela med mig av det som hänt, för min skull. Kanske kan någon känna igen sig. Jag hoppas inte det, för ångest och depression är något som jag önskar att inte någon människa skulle behöva leva med.
Jag såg det hela som ett stort nederlag. Ett misslyckande. Malin som klarar allt, som är då duktig och stark, hon klarar helt plötsligt ingenting. Vissa dagar, innan jag drog på mig min "ute-mask" och gick till skolan, kunde jag börja gråta för att jag efter tiotals minuter förtfarande inte klarade av att välja ut och ta på mig ett par strumpor. Jag vågade knappt berätta för någon att jag mådde dåligt, jag skämdes så otroligt mycket. Min läkare förklarade för mig att nästan alla människor genomgick en period av depression under livet, att det inte var något fel på mig för att jag mådde som jag mådde, men jag ville inte tro honom.
Jag var så rädd att jag aldrig mer skulle kunna känna kärlek. Kunna känna glädje. Kunna skratta.
Jag mår nu bättre. Inte bra. Inte än. Men jag har tagit mig ovanför vattenytan och kämpar för att stanna där. Att befinna sig i vatten är en bra jämförelse faktiskt. Jag blev knuffad i vattnet, jag kunde inte bottna, inte heller simma, utan jag sjönk mot botten. Tillslut fick jag tag i något som gjorde att jag lyckades hålla mig över ytan, men för att kunna ta mig upp på land igen, blir jag nu tvungen att lära mig simma. Iblan blir man panikslagen, man blir rädd och glömmer hur man gör, och du sjunker man igen. Men man hittar rytmen och fortsätter att simma.
Många tror nog att det har gått över, att man mår bra på en gång, som en influensa. Men för att jag ska bli bra måste jag jobba med mig själv. Jag bjuder med er på resan, om ni vill, om jag vågar.
