MASSA KÄNSLOR
Nu blir det en liten inblick i mitt huvud.
Mest för mig. Jag ser min blogg lite som en
kam för att reda ut virrvarret i min hjärna.
Var allt bättre förr, om så, vad säger det oss? Längtar vi inte alltid framåt, När det händer, När jag ska göra det? Vad hände med nu? Jag kan säga att jag inte vet hur man lever där, i nuet. Vi är uppfostrade till att ha ett mål, att komma någonstans. Har man otur så fastnar man i det gammla, man ältar och stannar i sina gammla misstag. Eller så stannar man i när allt var bra, man skapar något slags minne av en idyll som man tycker sig minnas fanns en gång. Men nu då, att leva och känna just nu. Fan, jag vill kunna det. Men har lyckats fastna i något slags planeringsekorrhjul. Jag planerar allt i minsta detalj, förbereder och gör allt i förväg, för att hinna vad? Förbereda det jag ska göra sen?
Saknar jag det som var? Eller ser jag fram emot framtiden? Lite av båda tror jag. Men inte fan trivs jag där jag är nu. Just nu. Då saknar jag allt som var, fast jag var kanske inte lyckligare då? Var jag det? Blir jag det? Men tänker jag efter så har jag det så som jag önskade för ett halvår sedan att jag skulle ha nu. Blir man aldrig nöjd, tror man måste vilja det. Men jag vill och jag ska nå dit. Har så mycket älskvärt i mitt liv. Har dragit ner på oron för de som inte oroar sig för mig tillbaka. Det känns tomt och sorgligt, men ändå nödvändigt. Jag orkar inte lägga ner energi på någon som inte för det tillbaka.
En återkommande känsla.
Det är tomma ord som fastnar,
för att jag låter dom vara kvar.
Men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har.
ur Melissa Horn - tyck synd om mig nu
Mest för mig. Jag ser min blogg lite som en
kam för att reda ut virrvarret i min hjärna.
Var allt bättre förr, om så, vad säger det oss? Längtar vi inte alltid framåt, När det händer, När jag ska göra det? Vad hände med nu? Jag kan säga att jag inte vet hur man lever där, i nuet. Vi är uppfostrade till att ha ett mål, att komma någonstans. Har man otur så fastnar man i det gammla, man ältar och stannar i sina gammla misstag. Eller så stannar man i när allt var bra, man skapar något slags minne av en idyll som man tycker sig minnas fanns en gång. Men nu då, att leva och känna just nu. Fan, jag vill kunna det. Men har lyckats fastna i något slags planeringsekorrhjul. Jag planerar allt i minsta detalj, förbereder och gör allt i förväg, för att hinna vad? Förbereda det jag ska göra sen?
Saknar jag det som var? Eller ser jag fram emot framtiden? Lite av båda tror jag. Men inte fan trivs jag där jag är nu. Just nu. Då saknar jag allt som var, fast jag var kanske inte lyckligare då? Var jag det? Blir jag det? Men tänker jag efter så har jag det så som jag önskade för ett halvår sedan att jag skulle ha nu. Blir man aldrig nöjd, tror man måste vilja det. Men jag vill och jag ska nå dit. Har så mycket älskvärt i mitt liv. Har dragit ner på oron för de som inte oroar sig för mig tillbaka. Det känns tomt och sorgligt, men ändå nödvändigt. Jag orkar inte lägga ner energi på någon som inte för det tillbaka.
En återkommande känsla.
Det är tomma ord som fastnar,
för att jag låter dom vara kvar.
Men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har.
ur Melissa Horn - tyck synd om mig nu
Kommentarer
Trackback
